#11 - Almost Famous
Av: Cameron Crowe (2000) (imdb)
Cameron Crowes alter-ego i filmen William Miller (Patrick Fugit) är de facto baserad på Crowes egen barndom då han som 15 åring började skriva för tidningen Rolling Stone Magazine.
Efter ett möte med den legendariske musikjournalisten Lester Bangs (personifierad av Philip Seymour Hoffman) så dras William in i musikbranschen på fler sätt än han först kunnat ana.
Han lurar i Rolling Stone Magazine via ett telefonsamtal att han är en luttrad musikjournalist och trots sina 15 år fyllda så följer han med det hypade bandet Stillwater på en turné som tar dem runt hela USA. En turné som visar sig vara mer livsbejakande än vad någon först kunde tro.
Där möter han ett par flickor som refererar sig själva som ”Band Aids” (de vägrar kalla sig för groupies då de enligt egen utsago inte har sex med bandmedlemmarna). Däribland finns den ljuva Penny Lane (gestaltad av Kate Hudsons i sin karriärs absolut bästa roll) som är lika mystisk som generös och som anses vara Williams direkta ledstjärna.
Cameron Crowe debuterade som manusförfattare åt Häftigt drag i plugget (Fast times at Ridgemont High) en film som genialt ironiserade en hel generation redan 1982. Hans debutfilm som regissör blev den fantastiska Say Anything och sen avlöste kvalitetsfilmerna varandra med Singles, Jerry Maguire och Vanilla Sky (Elizabethtown undviks helst).
Men det är Almost Famous som är hans livsverk. Det är här han blir som allra bäst då han berättar en saga som faktiskt är sann, utan att generalisera eller överdramatisera en endaste scen. Ärligheten lyser med sin närvaro och varenda skådespelare lyfter sig nästan en meter över marken. Jason Lee och framförallt Billy Crudup som bandmedlemmarna i Stillwater är nästan heliga i sina roller, Frances McDormand som Williams mamma (läs: Camerons) Elaine är helt briljant. Men filmen är och förblir Patrick Fugit och Kate Hudson, de har en fantastisk personkemi och när filmen är slut vill man inget annat än att se den igen (och kanske även bli musikjournalist).
Det här är en film som vet hur musikbranschen fungerar (eller ja, fungerade på 70-talet). Det är en film som vet hur man ska berätta om konst utan att snurra till det alldeles för mycket. Det är en film gjord av en person som älskar film och musik nästan ännu mera.
För ett par år sedan kom Almost Famous i en upphottad version (The Extended Cut) eller som musikfanatikern Crowe kallade den för: ”The Bootleg Cut”. Den är en halvtimma längre. Behöver jag ens påstå att den är ännu bättre?
* * * *
Måste säga att jag håller med dig till tusen på denna front. Det är en fim som hamnar in the classic section. Skådespelarna är genuina och ingen kunde spela Penny Lane bättre än Kate Hudson. Jag tycker att när en film gör ett djupt intryck, flera filmer och år senare så kommer man ihåg detaljer, så visar det bara på hur fantastisk filmen verkligen är! Denna film, varje gång man ser den, gör att man sitter kvar efter och smakar på den ljuvliga eftersmaken och analyserar. To put it mildly, this movie rocks! Fantastisk kritik by the way!
