#10 - Fear and Loathing in Las Vegas
Av: Terry Gilliam (1998) (imdb)
Det är nästan komiskt att se hur film som denna gått och blivit kultförklarad.
Men jag ska väl krypa till stacken och säga att jag inte tror på ”kult” eller på ”kitsch” i kulturella sammanhang. Är saker bra så är de bra och är de dåliga så är de dåliga. En film kan inte vara så dålig att den blir bra helt enkelt, så det är lika bra att lägga ner de där Edward D Wood jr-filmerna som du så länge suktat efter.
I Fear and Loathing får vi följa Hunter S Thompson och hans advokat Oscar Acosta (eller Dr. Gonzo som han kallas) på deras väg till Las Vegas för att övervaka en MC-tävling i den vida och breda Nevadaöknen.
Resan dit blir kantig och istället för att sköta sina uppgifter så beger dem sig ut i ett sargat Amerika i en bil fullproppad med narkotika av alla dess slag.
Den forne Monthy Python-medlemmen Terry Gilliam har visat upp sin regissörsteknik flera gånger med divergerat resultat, han peakade 1995 med De 12 Apornas Armé, men här når han ett lågvattenmärke utan dess like.
Hans skildring av en resa baserad på en dröm till den Amerikanska drömmen är så endimensionell och manipulativ att det blir snudd på löjligt. Johnny Depp gör en av sin karriärs mest överspelade karaktärer och Benicio Del Toro levererar en ständig icke-närvaro utan dess like.
Det finns ingen substans i deras agerande och redan efter de 15 första öppningsminuterna parodiserar dramatiken sig själv på ett sätt jag inte trodde var möjlig.
Om ni hör av en vän att denne ”var så stupfull kvällen innan att det hela är en stor dimma” så är det alltid roligt att få höra det återberättat dagen efter. Men detta är som att få uppleva kvällen på egen hand, och du kommer inte undan.
*
Det är nästan komiskt att se hur film som denna gått och blivit kultförklarad.
Men jag ska väl krypa till stacken och säga att jag inte tror på ”kult” eller på ”kitsch” i kulturella sammanhang. Är saker bra så är de bra och är de dåliga så är de dåliga. En film kan inte vara så dålig att den blir bra helt enkelt, så det är lika bra att lägga ner de där Edward D Wood jr-filmerna som du så länge suktat efter.
I Fear and Loathing får vi följa Hunter S Thompson och hans advokat Oscar Acosta (eller Dr. Gonzo som han kallas) på deras väg till Las Vegas för att övervaka en MC-tävling i den vida och breda Nevadaöknen.
Resan dit blir kantig och istället för att sköta sina uppgifter så beger dem sig ut i ett sargat Amerika i en bil fullproppad med narkotika av alla dess slag.
Den forne Monthy Python-medlemmen Terry Gilliam har visat upp sin regissörsteknik flera gånger med divergerat resultat, han peakade 1995 med De 12 Apornas Armé, men här når han ett lågvattenmärke utan dess like.
Hans skildring av en resa baserad på en dröm till den Amerikanska drömmen är så endimensionell och manipulativ att det blir snudd på löjligt. Johnny Depp gör en av sin karriärs mest överspelade karaktärer och Benicio Del Toro levererar en ständig icke-närvaro utan dess like.
Det finns ingen substans i deras agerande och redan efter de 15 första öppningsminuterna parodiserar dramatiken sig själv på ett sätt jag inte trodde var möjlig.
Om ni hör av en vän att denne ”var så stupfull kvällen innan att det hela är en stor dimma” så är det alltid roligt att få höra det återberättat dagen efter. Men detta är som att få uppleva kvällen på egen hand, och du kommer inte undan.
*
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
