#27 - 1408
Av: Mikael Håfström (2007) (imdb)
Den svenska pressen var eld och lågor, våran svenska Mikael Håfström var verkligen på plats i USA för att göra storfilm. Efter den misslyckade Derailed, som sina stora stjärnor till trots inte lyckades på någon nivå, så hade Håfström nu kontrakt med John Cusack och Samuel L Jackson. Dessutom skulle Scott Alexander och Larry Karaszewski skriva ett manus baserat på Stephen Kings kortroman vilket gav projektet en spänning utan dess like (herregud, bland Larry och Scotts tidigare manus kan man hitta Larry Flynt, Man on the Moon och Ed Wood).
Historien börjar med att Cusacks karaktär Mike Enslin, som efter förlusten av sin dotter, planlöst driver runt och försöker fokusera på att skriva och forska om övernaturliga skeenden lite här och lite där. Hans livsgnista är inte på toppen av sin karriär men en dag får han information om ett hotellrum i New York som sägs innehålla uppmärksammade paranormala fenomen och han beger sig dit.
Väl framme på hotellet, som är det mest fantasilösa hotell jag sett sedan den mest kända King-filmatiseringen av dem alla, The Shining, så checkar han in på det berömda rummet 1408.
Redan här försöker Håfström bygga upp en dramaturgisk såväl som dramatisk spänning som ska försöka hålla oss tittare på knappt replängds avstånd till Mike och hans upplevelser.
Här dyker för övrigt Samuel Jackson upp som hotellreceptionist och levererar en prestation som hade fått mig att vända direkt i lobbyns entrédörr. Hans karaktär är totalt vilseledande och nu står det klart för oss tittare att däruppe i rum 1408 är inte allt som det ska.
Jag vet inte om det är Håfström, Scott och Larry eller Stephen King som ska få den största smällen, men faktumet kvarstår och det är att 1408 är en totalt lamslagen film i alla avseenden. Den psykologiska aspekten saknar helt grund då historien är så infantil och poänglös, filmen försöker inte överexploatera något, men när specialeffekterna väl sätts igång så blir varenda bit dialog fullständigt bortförklarad av grundidén till en bra film. Det är meningen att vi som åskådare ska bli omkullkastade och rädda av alla lager som serveras på ett silverfat, men sällan har en film missat så många poänger på en och samma gång.
Det enda jag sitter och undrar på är när Egon Spengler och hans kollegor i Ghostbusters dyker upp och räddar dagen, för Mike som mig själv.
* ½
