#35 - Un long dimanche de fiançailles
Av: Jean-Pierre Jeunet (2004) (Sv. Titel: En Långvarig Förlovning) (imdb)
Efter den smått oväntade världssuccén med Amelie drog sig Jeunet tillbaka ett par år och filade på en historia han så gärna ville framställa när tidpunkten var perfekt.
Historien baserades på romanen med samma namn av Sébastien Japrisot (ett anagram av författarens riktiga namn Jean-Baptiste Rossi) från 1993.
Återigen visar Jeunet sitt magnifika öga för vacker och utstrålande film utan pardon, men denna gång går han flera steg närmare sitt egentliga slutmål. Här presenterar han den unga och nyförlovade Mathilde vars blivande fästman är inkallad i det första världskriget. Inte långt efter Manechs inkallelse rapporteras han försvunnen och antagen död. En realitet som Mathilde vägrar befinna sig i.
Hon är säker på att Manech är vid liv och att hon nu måste bege sig ut på en odyssé genom ett Frankrike i krig för att hitta honom igen.
26 år efter sin första film som regissör och 13 år efter sitt stora genombrott med Delikatessen så hamnade Jean- Pierre Jeunet äntligen rätt.
Med den långvariga förlovningen visar han upp sin karriärs bästa verk där han kombinerar de vackraste specialeffekterna som någonsin kommit ut ur Frankrike och den starkast regisserade historien som bildar en sagolik verklighet och som fullständigt kastar sig på oss åskådare.
Audrey Tautou gjorde ett fint jobb som Amelie, men här får hon äntligen visa vad hon egentligen går för. Mathilde är en tjej som vägrar gå med på vad militären berättat för henne, hon lever sig inte in i någon fantasivärld som Amelie gjorde utan hon bestämmer sig för att ta tjuren vid hornen och hitta sin älskade pojke, allt baserat på den enkla och grundläggande anledningen till att han är vid liv. Det har han berättat för henne i en dröm och hon underskattar inte sin själs styrka. Hennes sökande ter sig nästan som om hon vore en privatdetektiv där varenda karaktär som hon möter på sin resa är en pusselbit som ska placeras på rätt ruta och mitt på marknaden så dyker ett bekant västerländskt ansikte upp, en skådespelerska vi i vanliga fall är vana att höra prata på engelska. En av senare års mest oväntade och roliga cameos.
Det här är en upplevelse som ständigt överaskar mig med sin tilltalande berättelse, sina enorma landskap och de djupt förankrade karaktärerna som ständigt dyker upp är inget annat än helt fantastiskt genomarbetade.
Ena stunden levererar den vacker humor som får mig att le och skratta om var och vartannat och för att sedan kasta in sig i otroliga krigsfält där Jeunets fantasi och fotografen Bruno Delbonnel går på högvarv.
Jag får uppleva krigsscener som jag aldrig tidigare har åskådat.
En Långvarig Förlovning levererar på varje plan. Det är en cinematografisk upplevelse som ger blanka fan i om den överberättar eller går ett steg för långt. Det är dessutom en av de mest ärliga kärlekshistorierna som filmatiserats på många år.
* * * *
Efter den smått oväntade världssuccén med Amelie drog sig Jeunet tillbaka ett par år och filade på en historia han så gärna ville framställa när tidpunkten var perfekt.
Historien baserades på romanen med samma namn av Sébastien Japrisot (ett anagram av författarens riktiga namn Jean-Baptiste Rossi) från 1993.
Återigen visar Jeunet sitt magnifika öga för vacker och utstrålande film utan pardon, men denna gång går han flera steg närmare sitt egentliga slutmål. Här presenterar han den unga och nyförlovade Mathilde vars blivande fästman är inkallad i det första världskriget. Inte långt efter Manechs inkallelse rapporteras han försvunnen och antagen död. En realitet som Mathilde vägrar befinna sig i.
Hon är säker på att Manech är vid liv och att hon nu måste bege sig ut på en odyssé genom ett Frankrike i krig för att hitta honom igen.
26 år efter sin första film som regissör och 13 år efter sitt stora genombrott med Delikatessen så hamnade Jean- Pierre Jeunet äntligen rätt.
Med den långvariga förlovningen visar han upp sin karriärs bästa verk där han kombinerar de vackraste specialeffekterna som någonsin kommit ut ur Frankrike och den starkast regisserade historien som bildar en sagolik verklighet och som fullständigt kastar sig på oss åskådare.
Audrey Tautou gjorde ett fint jobb som Amelie, men här får hon äntligen visa vad hon egentligen går för. Mathilde är en tjej som vägrar gå med på vad militären berättat för henne, hon lever sig inte in i någon fantasivärld som Amelie gjorde utan hon bestämmer sig för att ta tjuren vid hornen och hitta sin älskade pojke, allt baserat på den enkla och grundläggande anledningen till att han är vid liv. Det har han berättat för henne i en dröm och hon underskattar inte sin själs styrka. Hennes sökande ter sig nästan som om hon vore en privatdetektiv där varenda karaktär som hon möter på sin resa är en pusselbit som ska placeras på rätt ruta och mitt på marknaden så dyker ett bekant västerländskt ansikte upp, en skådespelerska vi i vanliga fall är vana att höra prata på engelska. En av senare års mest oväntade och roliga cameos.
Det här är en upplevelse som ständigt överaskar mig med sin tilltalande berättelse, sina enorma landskap och de djupt förankrade karaktärerna som ständigt dyker upp är inget annat än helt fantastiskt genomarbetade.
Ena stunden levererar den vacker humor som får mig att le och skratta om var och vartannat och för att sedan kasta in sig i otroliga krigsfält där Jeunets fantasi och fotografen Bruno Delbonnel går på högvarv.
Jag får uppleva krigsscener som jag aldrig tidigare har åskådat.
En Långvarig Förlovning levererar på varje plan. Det är en cinematografisk upplevelse som ger blanka fan i om den överberättar eller går ett steg för långt. Det är dessutom en av de mest ärliga kärlekshistorierna som filmatiserats på många år.
* * * *
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
