filmkritik.blogg.se

Av: Julie Delpy (2007) (Sv. Titel: 2 Dagar i Paris) (imdb)

Många är de dagar som passerat sedan jag såg en ung Julie Delpy i Agnieszka Hollands "Europa Europa" där hon spelade en ung flicka som snärjdes upp i en romans med en judisk pojke som agerade nazist för att överleva i Tyskland. Även om filmen inte var mer än godkänd så såg man redan då Delpys förmåga att trollbinda sin publik bara genom att tala med ögonen. Och min önskan blev bönhörd, för jag tror att Krzysztof Kieslowski såg detsamma innan han gav henne huvudrollen i "Den Vita Filmen", en fantastisk film av en av Europas finaste visionärer.

Den snart 40 år fyllda Delpy kan nuförtiden även titulera sig som regissör, manusförfattare, producent, klippare och kompositör. En förebild med råge, med andra ord.

Och med "2 Days in Paris" får vi följa det amerikansk/franska paret Jack och Marion som lämnat sin lägenhet på Manhattan för att besöka Europa och självklart även Marions föräldrar i hennes födelsestad Paris. Vilket visar sig bli en vistelse som framförallt Jack sent skall glömma.

Här kommer han i kontakt med Marions ex-pojkvänner och finner sin avsmak för Frankrike komma krypandes likt spänningshuvudvärken han dragit på sig.

Delpy har med 2 Days in Paris gjort ett par smarta drag.

Hon berättar filmen på ett sätt som tar berättandet tillbaka till 70-talet, rent stilmässigt. Hon låter kameran följa karaktärerna på ett sätt som får åskådaren att känna sig mer eller mindre delaktiga i vardagen som de befinner sig i. Det är en ständig närvaro och de dråpliga situationerna är levererade med en naturlig portion humor och den intelligenta nivån på dialogen är nedtonad men ändå väldigt rakt på. Det känns nästan lite som en blandning av Woody Allen och Martin Scorseses 70-tal, även om de nyare fansen hellre kopplar ihop denna film med "Bara en natt/Bara en dag".

Det andra smarta draget var att rollbesätta sina föräldrar som Marions föräldrar vilket ger en äkthet och en trovärdig insikt om Delpys egna uppväxt. Detta var dessutom hennes mors sista filmroll.

Dessa två dagar blir dock som allra bäst tack vare Adam Goldberg som med sin nedtonade charm levererar precis det karaktären Jack går igenom. Han har en förmåga att göra allt trovärdigt, i all sin naturlighet, en begåvning som jag gärna ser hos alla intelligenta skådespelare.

Att dessutom krydda det hela genom att slänga in oerhört begåvade Daniel Brühl i en finurlig biroll känns bara helt rätt.

Jag kan inte göra något annat än att ge Julie Delpy en stående ovation för att hon levererar en lättsmällt film om ett så pass viktigt ämne som kärlek som ständigt överraskar och levererar.

* * * ½