filmkritik.blogg.se

Det har gått snabbt för Jason Reitman, vars smått briljanta debutfilm ”Thank You For Smoking” kom 2005. Efterföljaren ”Juno” behöver ingen närmare introduktion, även om jag bara måste föra till protokollet att den tillhör en av 2007 års bästa filmer.

Det är rätt enkelt att påstå att en filmskapare går från klarhet till klarhet, men i fallet Jason Reitman är det verkligen berättigat.

Hans tredje långfilm berättar historien om Ryan Bingham, en man som tillbringar mer tid i luften än på marken som kringresande konsult vars uppdrag är att sparka människor från deras jobb på företag som därmed slipper ta tag i den saken på egen hand.

Med mer flygpoäng än resten av flygpassagerarna tillsammans reser Ryan genom ett USA i förändring och en värld som inte varit sig lik sedan vi gick in i 2000-talet. Hans liv är bokstavligt talat en väska och förpliktelser är inget som Ryan inte gärna går idogt med.

Men plötsligt har konsultfirman själv ändrat kurs och planerar, med datorernas hjälp, att avskeda människor utan att skicka ut konsulter på dyra resor tvärs över landet. Ryan Binghams liv vänds upp och ner samtidigt som han ska lära upp Natalie Keener, personen bakom denna idé.

Dessutom träffar Ryan på Alex, en kringresande kvinna som han av någon, för honom, outgrundlig anledning fattar tycke för. Detta leder historien framåt på ett trovärdigt, intressant och framförallt högaktningsfullt sätt.

Det som gör ”Up In The Air” till en fantastisk upplevelse är sättet den berättas på. Den försöker inte lura in åskådarna någon uppenbar fälla, snarare visar den upp dagens samhälle på ett varmt och satiriskt vis med hjälp av en intelligent röst av vår tid. Känslorna som vi upplever är äkta, rollprestationerna är nära perfektion både från George Clooney och Anna Kendrick men den stora elgonen bör gå till Vera Farmiga som med briljans ger oss Alex Goran. Det är inga karikatyrer vi får se här och det blir en av filmens många förtjänster.

De är flerdimensionella, varma och inte alltid speciellt trevliga människor vi presenteras inför.

Manuset är medvetet, regin oklanderlig och underhållningen är av ett fullskaligt betyg.

”Up In The Air” må mycket väl vara en film som förändrar folks liv, till det bättre.

* * * *

När Guy Ritchie håller i rodret så är tempo sällan ett ensamt skällsord. I debuten ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” skapade han en egen Ritchievärld där man redan 1998 kunde ana hur hans kommande filmer skulle te sig att se ut. ”Snatch” efterföljde och bredde på hela konceptet som Guy skapat. Ett koncept visserligen inte originellt, flertalet regissörer har genom åren arbetat på liknande sätt, men den konsekventa råheten och den icke-subtila humorn gav Ritchie ett rykte som blev svårt att leva upp till.

Efter ett gäng år i skymundan så fick han äntligen ta del av sitt drömprojekt, en modernisering utav Arthur Conan Doyles antihjälte Sherlock Holmes.

Den nya Holmes presenteras som en desto mer hårdför karaktär, lika desillusionerad som våldsbenägen i en värld som han iakttar och till en viss överdrift kategoriserar så ofta som tillfälle ges.

Filmens antagonist är Lord Blackwood, en okarismatisk typ som introduceras under en mordritual där Holmes och hans efterföljare Dr. Watson är honom tätt på spåren. När fallet till synes verkar vara löst och Blackwood tillfångatagen så låter han meddela att hans nya plan redan är satt i rullning och att konsekvenserna kommer att vara fatala för hela England.

Upplägget kastas i ansiktet på oss åskådare och där dialogen inte tränger sig fram gör våldet det utan vidare problem.

Robert Downey Jr har länge varit en personlig favorit till mig, speciellt under de osäkra åren levererade han prestationer i fin klass i filmer som ”One Night Stand” och ”Wonder Boys”. På senare år har han blivit mer och mer accepterad av den stora skaran tittare och tog jätteklivet med ”Iron Man” 2008. Frågan jag ställer mig är väl den om han verkligen är klippt och skuren för en roll likt Holmes. Ur flera aspekter är han nog det, men det han har i karisma tappar han i trovärdighet. Det finns liksom ingen värme i hans närvaro och personkemin mellan Holmes och Irene Adler, här spelad av Rachel McAdams, är fullständigt obefintlig.

Jude Law däremot, som Dr. Watson, stjäl alla scener han medverkar i med sin cynism och värme.

Guy Ritchies stora problem, som blir som tydligast här, är att han inte fungerar som regissör till en film utan drivkraft. Hans två tidigare nämnda filmer var lekfulla och väl presenterade. I Sherlock Holmes saknas idéer och blir endast ett collage fyllt med lekfullhet som känns urvattnat alldeles för tidigt.

Visuellt är filmen stilig och väl anpassad det sena 1800-talets London. Men innehållsmässigt känns det som om Ritchies fokus enbart ligger på att låta sina hjältar ta sig ur knipa efter knipa och allt eftersom blir skratten allt färre och den slutgiltiga striden alldeles för ointressant.

Av: Marc Webb (2009) (imdb)

Vad är det som utmärker ett kärlekspar ifrån mängden? Är det på grund av valen de gör tillsammans, är det de slumpmässigt valda rutinerna de går igenom eller är det så att alla par är unika och all kärlek är villkorslös?

(500) Days of Summer är historien om Tom, en ung man som, när han inte jobbar med att författa slogans till grattiskort av alla de slag, driver omkring i Los Angeles med The Smiths i hörlurarna och Joy Division på bröstet dagdrömmandes om att hitta den sanna kärleken. En ypperlig karikatyr för den moderna slackern i dagens klimat.

Det är också historien om Summer, som nyligen börjat jobba på samma företag som Tom. Hon är, liksom han, en musiknörd och en något mer udda själ som inte känner något specifikt fotfäste i vardagen. Det enda som skiljer henne från att vara den perfekta för Tom är att hon inte tror på kärlek eller ens gett sig in för att leta efter den.

Detta är en film från tre långfilmsdebutanter. Både regissören och de två manusförfattarna visar dock inga som helst tecken på det när de på drygt 90 minuter berättar denna ärliga historia om hur kärlek både kan förblinda och förälska en person.

Likt ett pussel, placerar de ut sina bitar och bitvis tar vi del av en bit information i taget innan de 500 bitarna gett oss helheten.

I filmens öppningsscen berättas det att detta inte är en kärlekshistoria. Ett genialt drag som direkt får oss med på noterna att (500) Days of Summer försöker att berätta en historia om människorna som upplever kärleken som något vardagligt och inte som i en saga.

Filmens grundläggande tes kan nog de flesta identifiera sig med, oavsett om man heter Tom och på håll drömmer om den där vackra människan på andra sidan rummet och med Steven Patrick i hörlurarna som sjunger ”Please please please let me get what i want” eller något helt annat.

(500) Days of Summer är en intelligent och vacker film som inte försöker plocka bonuspoäng med hjälp av ypperligt utvald musik, som är rätt vanligt nuförtiden. Den fina musiken fungerar utmärkt med hjälp av filmen och inte tvärtom.

Filmen lämnar inga större frågetecken efter sig, förutom ett:

Vad vore livet utan kärlek?

Svaret på det är nog en lång sommar som sträcker sig ända fram till hösten

* * * ½

Av: James Cameron (2009) (imdb)

James Cameron är sällan ute och cyklar. Det är något jag måste konstatera och det bygger självklart på det faktum att ända sedan han slog sig in i folks kollektiva medvetande 1984 med The Terminator så har han alltid gått in den respektive värld han vill berätta om till hundra procent.
Han är (ö)känd för sitt smått neurotiska beteende under sina filminspelningar och folk har vittnat om att han sätter upp stenhårda regler för skådespelarna.

Sju spelfilmer på 25 år har det blivit, inget Woody Allen-tempo direkt (det vill säga en film per år med få undantag).

Avatar är historien som Cameron enligt egen utsago haft cirkulerande i sina tankar i tjugo års tid. Tanken var att fullfölja idén när tiden (och tekniken) var mogen, vilket han planerade att göra när Titanic hade gjort sitt race på biograferna.

Nu tog det ytterligare några år och James passade på att uppfinna en ny sorts 3-D teknik som skulle göra arbetet med Avatar desto bättre. Det är svårt som filmälskare att klaga på hans idérikedom och utförande, det må jag säga.

Ordet Avatar har sin härkomst i hinduismen och står för ”att stiga ned”, vilket syftar på en Guds nedstigande till mänsklig form och framförallt då på Vishnus alla inkarnationer.

I filmen Avatar är det människan som kommer från ovan och målet är den oändligt vackra månen Pandora, som cirkulerar kring den Jupiterliknande och för oss än så länge okända planeten Polyphemus. På Pandora hittar vi en människoliknande ras vid namn Na’vi som med sina tre meter långa blå kroppar och kraftiga svansar ger oss filmvärldens kanske mest vackra utomjordiska ras någonsin.

På Pandora finns även mineralen Unobtanium (en fin liten filmreferens bara det) som är livsviktig för mänsklighetens fortsatta existens. Problemet är dock att den finns under Na’vi-folkets mest heliga marker.

Forskarna på skepet har skapat ett par Na’vi-kroppar med hjälp av en ny sorts dna-teknik som tillåter en person att träda in i en maskin som kan skicka det mänskliga medvetandet till denna kropp, Avatar, som då försätter den mänskliga kroppen i en kontrollerad komatös situation.

Detta dels för att de ska kunna leva i den miljön som Pandora består utav, försöka beblanda sig med Na'vi, men även då människan inte kan andas den luft som återfinns där.

Filmen cirkulerar kring Jake Sully, en förlamad soldat som blir intvingad i situationen då hans tvillingbror avlidigt och vars Avatar är anpassad till just de generna som även återfinns hos tvillingen. Glädjen att återigen få möjligheten att kunna använda sina ben får Jake att glömma stundens allvar.

Här gör Cameron ett av sina bästa beslut i sin filmkarriär enligt mig. Han låter det sunda mänskliga förnuftet spela en lika stor huvudroll som de regler som mänskligheten sätter upp på Pandora. Ett beslut som gör att filmen hela tiden balanserar på en röd tråd, mänskligheten blir per automatik filmens stora brottsling och kopplingarna till nutiden och kampen om oljan är inte speciellt osynliga.

En annan del, som är svår att förbise, är specialeffekterna.

Jag anser att en specialeffekt som är där enbart för syns skull är en malplacerad sådan, men en specialeffekt som inte bär upp filmen utan som bärs upp med hjälp av filmen är alltid utav intresse.

Vissa har kritiserat Avatar för att vara förutsägbar, där handlingen är dess svagaste kort. Det är något jag skarpt ifrågasätter då jag anser att dessa inte ser till helheten.

När det kommer till vissa skeenden så är människan rätt förutsägbar, oavsett om det handlar om kärlek eller rikedom. Cameron tar tillvara på det och låter inte slutmålet vara den stora överraskningen utan skapar istället den oerhört berikande resan på väg mot just detta mål.

Att filmens uppenbara protagonist hamnar öga mot öga mot den nyblivna antagonisten blir för oss en självklarhet men det kan dessutom ses ur många spektrum. Vem är det som har rätt i slutfasen?

James Camerons Avatar är en upplevelse utan dess like och inte enbart på grund av ett sceneri som sällan skådats på film utan på grunderna av att den talar till den mest mänskliga sidan som vi alla förhoppningsvis besitter.

* * * *

Av: Jonathan Demme (2008) (imdb)

Efter det dekadenta 70-talet och ett gäng experimentfilmer så skapade Jonathan Demme sig ett namn med den magnifika rockumentären Stop Making Sense som kretsade kring det mångfacetterade bandet Talking Heads. Den ledde till stor uppmärksamhet bland filmfolk och kan väl indirekt sägas vara anledningen till att Demme fick regissera en av vår tids allra största och mest omtyckta filmer: När Lammen Tystnar.

Med den filmen och Philadelphia ett par år senare hade Jonathan nått en enorm status inom filmvärlden. En status han tog med ro. Han gjorde inget större väsen ifrån sig utan gjorde istället ett gäng musikvideos och dokumentärer med Bruce Springsteen. Det skulle dröja till slutet på 90-talet innan han gav sig in i filmens värld igen och då var den gamla hypen redan borta.

Men han har alltid verkat där, som den intressanta bildberättare han är.

Och först nu har han gjort sin bästa film.

Vi kastas in i en handling som tar sin början utanför ett rehabiliteringshem, där får vi möta Kym. En desillusionerad ung kvinna som är på väg hem till sin familj över helgen för att ta del av sin storasyster Rachels bröllop. Och likt en Cinéma vérité följer kameran med henne när vi stiger in i hennes liv och stegvis lär känna alla familjemedlemmar som har en stor del i hennes liv utanför kliniken.

Väl hemma utvecklas Kyms personliga problem då familjekrisen sätts i fokus för oss åskådare. Och bröllopet närmar sig.

Jonathan Demme använder sig utan en fläckfri dramaturgi när han berättar den briljant skrivna historien som är författad utav debutanten Jenny Lumet (dotter till regissörgiganten Sidney Lumet). Varenda karaktär används för att lägga dit de pusselbitar vi behöver för att förstå den prekära situationen som familjen befinner sig i. Och inte förrän filmens slutscen spelas upp har alla bitar lagts på plats och historien de facto känns totalt fulländad.

Anne Hathaway gör sin karriärs mest gedigna rollporträtt och är fullständigt otrolig som den trasiga Kym. Under vissa scener ser vi bara henne i bakgrunden och hennes blick i flera av de scenerna säger mer än 1000 ord, hennes Oscarnominering är fullkomligt logisk och hon borde ha tagit hem statyetten, så bra är hon. Men den stora frågeställningen för mig är följande: Hur kunde Bill Irwin, som spelar Paul (flickornas pappa) inte knipa en nominering för bästa manliga biroll? Det är nästan så att jag blir lite förbannad när jag tänker på det. Hans insats är ett av de mest gripande fadersporträtten jag sett på film på många år, närvaron är total och jag hade gåshud i flera av hans stora scener.

Förrutom det så vill jag bara föra till protokollet att det är underbart att se Debra Winger igen, mer karismatisk än någonsin.

Rachel Getting Married är utan tvekan en briljant upplevelse.

* * * *

Peter Berg kan inte beskyllas för att slicka upp någon i brygga direkt. Hans debut som långfilmsregissör må väl vara en riktig usel film (Very Bad Things), men man kan inte klandra honom för att inte våga göra något som sticker ut. Och det krävdes inte så många år för honom innan han hamnade på rätt spår. The Rundown, Hancock och The Kingdom är alla sevärda filmer (speciellt The Rundown, som utklassar de flesta av dagens större actionfilmer).

Det skulle dock krävas en sporthistoria innan jag kunde ge honom tillräcklig med eloge som gav honom epitetet: Talang.

Friday Night Lights utspelar sig i Odessa, Texas. Året är 1988 och staden befinner sig mer eller mindre i ren stiltje och det enda som skapar ett tumultartat intresse är kärleken till stadens fotbollslag Permian Panthers.

Varje match som utspelas i Odessa är en högtid och stadion fylls av människor från hela distriktet som ivrigt hejar på sitt lag.

Berg kastar oss in i en handling utan pardon och vi får direkt känna på hetluften som finns inuti likväl som utanför stadion, där allt kretsar kring tränaren Gary Gaines.

Som åskådare så hör det till vanligheten att bli introducerad till huvudkaraktärerna i en logisk följd, åtminstone om man ser till större delen utav dagens sportfilmsutbud. Men så är inte fallet här. Och det är en stor lättnad att faktiskt bli, till viss mån, misshandlad av starka och trovärdiga karaktärer som vi snabbt ska skapa relationsband till.

Billy Bob Thornton gör en av sin karriärs bästa och mest nedtonade rollporträtt som tränaren Gary. Och Berg utnyttjar folket runtomkring honom till fullo. Tidigt förstår vi hur pass viktig fotbollen är i Odessa och vad människorna där är redo att göra för att föra laget till ”State Championship”.

Och det är just den biten som är filmens absoluta styrka. När många andra sportliknande filmer centraliserar sig kring sporten på planen så finns alltid möjligheten att handlingen lätt kan bli blasé när ljuset stängs av. Så är inte fallet med Friday Night Lights, här blir handlingen ännu mer relevant och filmen tar upp sociala problem och folks strävan efter att ständigt förbättra sig i en miljö som konstant kastar orden ”det är NU eller ALDRIG” i ansiktet på dem.

Både Peter Berg och Billy Bob Thornton genomgår ett slags Tour de Force i Friday Night Lights. Det finns inte en falsk scen eller någon form utav gråzon att ta sig igenom. Alla skådespelare går igenom stora fysiska prestationer, däribland Derek Luke i en fullständigt fantastisk roll som den olycksdrabbade stjärnan Boobie Miles.

Intressant trivia: Den sanna historien som filmen baserades på fick stor uppmärksamhet och Peter Berg utvecklade två år senare en tv-serie med samma namn.

* * * ½

Jane Fonda slutade med att göra filmer efter den halvdana Stanley & Iris, från 1990. Men någon rackare lyckades övertala henne att göra comeback till en av 2005 års sämsta filmer Monster-in-Law. Vid den tidpunkten ansåg jag att det var synd att ingen kunde övertala denna legendariska skådespelare att ta sig an en välskriven roll som verkligen gjorde anspråk på hennes talang.

Men redan ett par år senare skulle jag bli bönhörd.
Veteranen Garry Marshall erbjöd henne rollen som den rättframma och rättvisa Georgia, en roll som visar upp Jane i en bra form återigen. Vi talar faktiskt om en skådespelerska som varit nominerad till en Oscar inte mindre än sju gånger, därav två vinster (de magnifika Klute och Hemkomsten).

Georgia Rule tar sin början på en bilväg, någonstans i Idahos utkanter. En mor är på väg tillsammans med sin dotter för att motvilligt besöka sin mor i den småsömniga staden Hull.

Tanken är att dottern, Rachel, ska spendera sommaren där innan collage tar vid, detta på grund av en strulig skoltid med fel umgängen och diverse drogproblem.

Det är inte ovanligt med så kallade ”coming of age”-filmer nuförtiden. Faktum är att marknaden ständigt kan erbjuda oss minst en handfull per år och har väl gjort det de senaste 40 åren.

Georgia Rule är definitivt inget undantag, men den står likväl ändå ut, av flera anledningar.

Den huvudsakliga är den karaktärsfulla insatsen utav Lindsay Lohan. Att Jane Fonda, Dermot Mulroney och Felicity Huffman gör trovärdiga och fina insatser ter sig mer eller mindre som en självklarhet. Lindsay är relativt färsk i sammanhanget och hennes mediala tid i skvallerblaskor får nog folk att tro det sämsta eller värsta om henne (och det ska väl föras till protokollet att filmens producent James G. Robinson inte heller har sin goda sida till henne).

Hon tillför likväl en dimension till filmen som känns äkta och det uppskattar jag väldigt mycket. 

En annan är hur Marshall skapar djup i stadens omgivning. Den är levande och pågår för fullt runtomkring våran centrala handling. Dessutom är Karl Walter Lindenlaubs foto utsökt och fångar ofta essensen av dygnet där filmen har sitt skede.

I den stora helheten är Georgia Rule ingen film som skapar huvudrubriker, men det är en oerhört trevlig liten film som sällan tar sig an större ämnen än vad den klarar av.

* * *

Att kombinera de komiska sinnena hos Paul Rudd och Sean William Scott kan knappast jämföras med Stan Laurel och Oliver Hardy eller ens Buster Keaton och hans stenansikte. Likväl så är det två komiker som älskar att få folk att skratta. Frågar ni mig så är det en rätt stor klasskillnad de två emellan. Inget ont om Scott, han har ändå varit rätt lättsam i paj-trilogin och i den otroligt underskattade The Rundown men Paul Rudd har länge stått i en klass för sig. Det går att spåra tillbaka till 1995 och genombrottet i Clueless. Sedan dess har han varit allt ifrån komisk relief i produktioner som kanske lämnade lite väl mycket att önska till gedigna prestationer i suveräna filmer, däribland i Judd Apatows fina bidrag till populärkulturen. För den stora skaran är han nog mest känd som Mike i Vänner, ytterligare en av de där fina insatserna som lyser med sin närvaro i hans CV. 

I Role Models får vi följa Danny och Wheeler. Två vilsna och otrevliga figurer som åker land och rike runt och säljer en energidryck på skolor till barnens stora förtret. Moral och etik är knappast något som går att finna i dessa karaktärers vokabulär.

Under ett av dessa ”rutinuppdrag” så sker en olycka som sätter deras värld i gungning och som skapar ett fatalt slut på karriären.

De tvingas till valet mellan fängelse eller 150 timmars tjänstgöring för barnen i den närliggande kommunen.

Vad de väljer behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Och här kanske ni kan komma att gissa mönstret?

Två vilsna personer utan kunskap eller någon som helst medmänsklighet tar sig an varsitt barn som en längre tid stått utanför den sociala zonen som barn bör befinna sig i.

Detta är en klassisk ”se-och-lär”-historia som sällan vågar ta vare sig ett steg utanför eller ens kasta ett ögonkast åt hur det skulle kunna se ut utanför ramen.

Problemet med Role Models är att det är en komedi som sällan är rolig. Den följer en rätt karaktärslös utveckling till punkt och pricka utan avvikelser eller spontana idéer. Skådespeleriet går på rutin och trots att filmen hela tiden försöker att vara mysig och fyndig så finner jag mig själv ganska obekväm i situationerna som utspelas här.

Den enda som livar upp stämningen är Jane Lynch som med sin komiska talang och konsekvent återkommande ironiska blick livar upp de få scener som hon medverkar i.

I det stora hela så är Role Models en film som kanske går hem hos vissa, det brukar ju vara så, men jag känner att missnöjet övervinner de få fina scenerna. Och när sluttexterna rullar så är glädjen över att ha sett filmen inte lika stor som vetskapen över att den är över.

* *

Av: Quentin Tarantino (2009) (imdb)

Quentin Tarantino är egentligen inte en man med stora dramaturgiska ambitioner, han är snarare ett barn av sin filmsamling. Det går sällan mer än två-tre minuter mellan filmreferenserna och det är något man kan spåra tillbaka till genombrottsfilmen Resevoir Dogs från 1992. Även om bägaren med hyllningar i princip nästan rann över med Kill Bill-duon så kommer han alltid undan med det då det så tydligt är en nedskriven referens till filmhistorien iförd en intelligent dialog och idérikt manus.

Som producent har Tarantino varit hyfsat aktiv, åtminstone om man sätter det i relevans till antalet regisörsjobb under samma tidsperiod. Jag tror att det var många som kände något utav ett ”jaha” efter hans insats i den ena delen av Grindhouse (Death Proof). Det verkade som att hans kärlek till gamla b-actionfilmer från tidigt 70-tal var aningen för stor. Där Kill Bill stod på egna ben så var Death Proof nästan unik i sitt plagierande.

Med Inglourious Basterds tar han upp spåret han befann sig på 1998. Nämligen en dialogdriven film som inte riktigt använder sig utav realtid i sitt berättande. Filmen har inte direkt något gemensamt med sin föregångare med samma namn från 1978, nej inte ens namnet är stavat på samma sätt.

Tarantino har haft idén till Inglourious Basterds i många år och redan under Kill Bill-inspelningarna så berättade han om den uppkommande filmen och vad den skulle komma att heta.

Grundhistorien kretsar kring The Basterds, en grupp män som bedriver sin tid genom att döda nazister av alla dess slag. Det som driver dem är att avsluta kriget på sitt eget lilla vis.

Gruppen leds av Aldo Raine (en tydlig homage till den gamle skådespelaren och veteranen från andra världskriget Aldo Ray) spelad av Brad Pitt i en av sina finaste rollprestationer på många år.

The Basterds får nys om en biografföreställning där flertalet högt uppsatta nazister kommer att befinna sig, däribland Joseph Goebbels och Adolf Hitler i egen hög person. Rena julafton för dem, om ni förstår min poäng.

Redan från första scenen är jag helt betagen av begreppet som Tarantino använder sig utav. Han kombinerar berättarteknik från flera årtionden, med stor fokus på den nya vågen i Usa, som startade 1967. Var extra noga med att se kameraarbetet under scenen där överste Landa kommer in till rummet där Goebbels, Zoller, Shosanna och Francesca sitter. Fullkomligt briljant.

Återigen drar Tarantino ut allt vad han kan hos sina skådespelare. Men här under fyra olika språkomständigheter. Daniel Brühl, Til Schweiger, Diane Kruger, Michael Fassbender är alla lysande i sina roller, men jag måste och vill belysa två skådespelare som är helt enastående och det är Mélanie Laurent och Christoph Waltz som spelar Shosanna respektive Hans Landa. De är totalt överlägsna i en film som aldrig gör en besviken eller trevar åt fel håll.

Quentin Tarantino visar återigen varför han bör ses som en intressant regissör. Han skapar inte bara, han fulländar sina historier på ett enkelt och vackert sätt.

* * * *

Av: Alejandro González Iñárritu (2006) (imdb)

Mexico är landet alla filmälskare de senaste åren medvetet eller omedvetet riktat sina blickar åt. Inte nödvändigtvis åt filmerna som producerats där utan för att tre av de mest kreativa filmskaparna i dagsläget kommer från det smala landet under USA. Jag talar självklart om Guillermo del Toro, Alfonso Cuarón och denna films regissör Alejandro González Iñárritu. Även om det är inte är en nyhet att Mexico tagit fram lysande filmskapare genom åren (Alfonso Arau gjorde briljanta filmer för tio år sedan och tidigare), men sällan har ribban lagts så pass högt som nu.

Babel får anses vara den sista delen i den inofficiella trilogin som sattes i rullning år 2000 av Iñárritu med Amores Perros och den efterföljande 21 Grams. Samtliga filmer om människoöden som inte enbart fokuserar på karaktärer som är på fel plats vid fel tidpunkt utan berättar om den felande mänskliga länken. Hur ödet i symbios med slumpen kan ta nästan övernaturliga proportioner. Ingenting passerar en obemärkt, allt har en mening och inget lämnas ofullständigt.  

Titeln Babel är självklart en symbol för Babels Torn som omnämns i Gamla Testamentet, Första Moseboken, där människan spreds till Jordens alla hörn, följt av dess olika språk där endast det Gudomliga höll dem samman. Babel står för de kommunikationsproblem som uppstår när människors öden skapas i språkdivergerande länder.

En gevärskula, avfyrad av ynglingarna Yussef och Ahmed i den steniga Marockanska öknen, träffar Susan Jones i axeln på en förbipasserande turistbuss. Ett skott som, via fjärilseffekten, sätter i gång en serie händelser runtom i världen. Susan och hennes man Richard befinner sig i Marocko, deras barn hemma i staterna tas om hand av den Mexikanska barnvakten Amelia som varit deras barnvakt sedan de föddes, men just idag tar hon med barnen till Mexico för att uppleva hennes sons bröllop. Samtidigt beger sig den dövstumma Japanskan Chieko ut på gatorna i Tokyo med sin väninna för att hitta kärlek, eller åtminstone sexuell njutning som hon är så nyfiken på. Traumatiserad över sin mors självmord lämnar det sunda förnuftet hennes kropp titt som tätt när hon ständigt tänjer på gränserna.

Och här vill jag ge en extra eloge. Filmens karaktärer spelas alla med fullständig närvaro av skådespelarna. Brad Pitt, Cate Blanchett, Gael García Bernal i all ära, de är samtliga lysande, men det är Adriana Baraza som barnmorskan Amelia och framförallt Rinko Kikuchi som Chieko som stjäl all min uppmärksamhet. Kikuchis rollporträtt är något av det mest vågade skådespeleri jag sett på film på väldigt många år. Riskerna hon tar och sättet hon går tillväga på är banbrytande. Det är ett storartat rollporträtt skapat med själ och insikt.

Detta är en fabel om den moderna människans obönhörliga kulturkrockar. Spontant berättad under en total kontroll utav Iñárritu, som inte lämnar något åt ödet.

Det finns inte en falsk scen i Babel och jag älskar varenda sekund som utspelas framför mina ögon. Berättelserna ligger hela tiden steget för mig och när filmen, efter 2.20h, är slut så befinner jag mig i en ny verklighet. Likt Cuaróns film Children of Men, så är Babel en historia som ständigt utvecklas långt efter att sluttexterna visats.

* * * *

Enligt författarinnan Stephanie Meyer så uppstod idén till Twilight i en dröm. Vad drömmen i grund och botten gick ut på, vet jag inte riktigt, men att den handlar om vampyrer verkar ju rimligt.

Twilight är den första delen i en serie böcker som idag räknas som fyra (varav den femte är under produktion och ska ta läsaren tillbaka till bok nummer ett, men denna gång ifrån Edwards synvinkel, en bok som ska ge läsaren mer kött på benen och mer information om ankomsten i den lilla staden Forks).

Den begåvade Catherine Hardwicke har varit med i branschen i över 20 år.  Under 90-talet jobbade hon som produktionsdesigner i flertalet filmer, alla med ytterst divergerande kvalitet. Att ha jobbat och styrt upp ett av 90-talets största fiaskon, den genomusla Tank Girl, får väl mest ses som en pseudomerit. Hon antog regissörsstolen 2003 med den väl genomförda och smått geniala Thirteen. Hennes största styrkor som regissör tordes vara det att hon får sina unga skådespelare att verka mer mångfacetterade än vad de kanske är. Evan Rachel Wood i Thirteen, Emile Hirsch i The Lords of Dogtown samt Kristen och Robert i Twilight får ses som tydliga exempel.

Kristen Stewart spelar Isabella Swan, som flyttar ifrån sin mor och hennes sambo, som spelar baseball på professionell nivå till sin far i den lilla staden Forks för att finna stabilitet i tillvaron. Forks är en liten stad i delstaten Washington, drygt 15 mil från Seattle.

Isabelle kommer snabbt till sin rätt hos sin trevliga pappa, som är stadens polismästare. I skolan tas hon emot med öppna armar av de vältaliga eleverna och hon acklimatiserar sig väldigt snabbt i den nya miljön. Det enda som stör hennes vardag är den mystiske Edward Cullen som mer än gärna försöker distansera sig till henne utan att hon begriper varför.

Hardwicke berättar med en rättfram teknik som inte försvårar berättelsen det minsta. Det är rätt simpelt, men ändå bildskönt och relativt estetiskt. De vackra naturbilderna används mer än en gång för att få tittaren att inse den närliggande naturen och dess öppna vyer. Problemet är dock att historien inte riktigt kan bestämma sig då den poängterar stadens låga befolkningsantal, men samtidigt strider emot en del konventionella regler med en ovanligt stor skola. Dessutom har vampyrhistorien rätt många hål som inte lyckats fylla igen sig mer än småfåniga bortförklaringar. Att inga ungdomar på skolan ens påpekar den vandrande sägen som tydligen skulle finnas kring familjen Cullen känns oerhört påpasslig då skvaller är A och O på de flesta skolorna världen runt.

Det är de små avstickarna som gör att Twilight inte klarar sig fullt ut. Den sticker ut hakan för mycket utan att lyckas med konststycket att ta sig i hamn, vilket jag ser som ett tråkigt tecken då jag de facto tyckte mycket om karaktärerna och sättet de porträtterades på.

Det återstår att se om New Moon (som är del två i serien) levererar desto mer.

* * ½

Av: Kevin Smith (2008) (imdb)

Kevin Smith har genom åren gett mig upplevelser som jag ibland totalt njutit utav och vissa som jag efteråt ifrågasatt väldigt skarpt.

Hur samma man som legat bakom, för mig geniförklarade, filmer som Clerks, Chasing Amy och Dogma kan ha avlat fram lite mer skeptiska Mallrats och Jay & Silent Bob Strikes Back förblir osagt.

Hur samma man kan ha gått ifrån lysande idiotdialoger som: "I'm stuck in this pit, working for less than slave wages. Working on my day off, the goddamn steel shutters are closed, I deal with every backward ass fuck on the planet. I smell like shoe polish. My ex-girlfriend is catatonic after fucking a dead guy. And my present girlfriend has sucked 36 dicks." till mindre subtila: "Hey. Get the fuck off her. That's my ex-girlfriend's monkey." är för mig en gåta.

När jag först såg affischen för den då kommande filmen "Zach and Miri Make a Porno" började jag se fram emot en ny Kevin Smith-era där dumdristighet möter bisarr humor och filmreferenser i ett rinnande tempo.

Dessvärre så har Smith med denna kört in i en osynlig vägg. Hela historien om de två kompisarna av motsatt kön som tvingar in sig i porrbranschen för att få in pengar till mat, hyra och el känns inte alls lockande. Och detta till trots att den innehåller de senaste årens mest hurtige komiker Seth Rogen och den kommande storstjärnan Elizabeth Banks. Rogen må enbart kunna porträttera en sorts rollporträtt, men han gör dessa roller med ett oerhört ärligt intryck.

Kevin Smith driver med denna komedi om det mesta inom porrbranschen och vissa scener lyckas han rätt bra med, men när det hela ska sättas ihop till en vinstdrivande storfilm för alla inblandade så känns det överambitiöst, platt och nästan lite svulstigt.
Karaktärer känns bortglömda, historien tar omvägar och glömmer till slut bort vart den från början faktiskt var på väg och till slut får jag leta efter minnesvärda scener som jag skrattade åt. En av dem är med Brandon Routh och Justin Long som ett åtråvärt homosexuellt par på klassåterträffen där Long verkligen visar upp en oanad komisk talang som jag gärna ser återkomma i kommande filmer på hans repertoar.

Dessutom är det härligt att återse Jeff Anderson och Jason Mewes igen, två Smithklassiker. De sticker som vanligt ut ur soppan som de alltid hamnar i.

Så det är svårt att verkligen ogilla Zach and Miri Make a Porno fullt ut. Den är på något sätt ändå ärlig och försöker skapa en vacker värld i all skitighet som karaktärerna trots allt lever i. Men denna gång räckte det inte, Kevin. Med Jersey Girl försökte du och lyckades gediget med att skapa en värld utanför Jay & Silent Bobs universum, men detta var inte rätt väg att gå.

* *

Av: Julie Delpy (2007) (Sv. Titel: 2 Dagar i Paris) (imdb)

Många är de dagar som passerat sedan jag såg en ung Julie Delpy i Agnieszka Hollands "Europa Europa" där hon spelade en ung flicka som snärjdes upp i en romans med en judisk pojke som agerade nazist för att överleva i Tyskland. Även om filmen inte var mer än godkänd så såg man redan då Delpys förmåga att trollbinda sin publik bara genom att tala med ögonen. Och min önskan blev bönhörd, för jag tror att Krzysztof Kieslowski såg detsamma innan han gav henne huvudrollen i "Den Vita Filmen", en fantastisk film av en av Europas finaste visionärer.

Den snart 40 år fyllda Delpy kan nuförtiden även titulera sig som regissör, manusförfattare, producent, klippare och kompositör. En förebild med råge, med andra ord.

Och med "2 Days in Paris" får vi följa det amerikansk/franska paret Jack och Marion som lämnat sin lägenhet på Manhattan för att besöka Europa och självklart även Marions föräldrar i hennes födelsestad Paris. Vilket visar sig bli en vistelse som framförallt Jack sent skall glömma.

Här kommer han i kontakt med Marions ex-pojkvänner och finner sin avsmak för Frankrike komma krypandes likt spänningshuvudvärken han dragit på sig.

Delpy har med 2 Days in Paris gjort ett par smarta drag.

Hon berättar filmen på ett sätt som tar berättandet tillbaka till 70-talet, rent stilmässigt. Hon låter kameran följa karaktärerna på ett sätt som får åskådaren att känna sig mer eller mindre delaktiga i vardagen som de befinner sig i. Det är en ständig närvaro och de dråpliga situationerna är levererade med en naturlig portion humor och den intelligenta nivån på dialogen är nedtonad men ändå väldigt rakt på. Det känns nästan lite som en blandning av Woody Allen och Martin Scorseses 70-tal, även om de nyare fansen hellre kopplar ihop denna film med "Bara en natt/Bara en dag".

Det andra smarta draget var att rollbesätta sina föräldrar som Marions föräldrar vilket ger en äkthet och en trovärdig insikt om Delpys egna uppväxt. Detta var dessutom hennes mors sista filmroll.

Dessa två dagar blir dock som allra bäst tack vare Adam Goldberg som med sin nedtonade charm levererar precis det karaktären Jack går igenom. Han har en förmåga att göra allt trovärdigt, i all sin naturlighet, en begåvning som jag gärna ser hos alla intelligenta skådespelare.

Att dessutom krydda det hela genom att slänga in oerhört begåvade Daniel Brühl i en finurlig biroll känns bara helt rätt.

Jag kan inte göra något annat än att ge Julie Delpy en stående ovation för att hon levererar en lättsmällt film om ett så pass viktigt ämne som kärlek som ständigt överraskar och levererar.

* * * ½

Av: JJ Abrams (2009) (imdb)

Att nystarta en hel franchise måste föra med sig både ett enormt ansvar samt en stor lättnad och en kreativ topp hos de ansvariga.

Abrams som levererat tv-serier som Alias och Lost samt filmer som Cloverfield och Mission Impossible 3 var, enligt egen utsago, ingen stor fan utav Star Trek innan han fick manuset av sina kollegor Roberto Orci och Alex Kurtzman (som bidragit till flera Abramsproduktioner tidigare). Men efter att ha läst det så slog det ner som en blixt från klar himmel, valet att regissera denna film kändes solklart.

Att starta om från scratch med en av de mest kända rymdsagorna någonsin (med tanke på att det finns tio filmer och fem serier samt en animerad, kortlivad, serie med i bagaget) kan de facto öppna upp många möjligheter för de kreativa skaparna nu när de fått nyckeln till Star Trek-universumet. 

De flesta är införstådda på att detta är filmen som introducerar James Kirk, Spock, Uhura och gänget för varandra, när de är (var?) unga, kaxiga och utåtriktade på federationens utbildningscentrum.

Abrams går inte speciellt varsamt fram, men han går heller inte vilse. Han lägger fokus på Kirks syn på världen och som alla trekkers vet så levde han på våld och kvinnor då som nu och som tjugo-någonting når han ett slags peak vad anbelangar just det.

Star Trek är början på något nytt och trots att jag har en del invändningar emot den nystartade historien (som Uhuras framföranden på Spock och det Romulanska skeppet samt dess historia t.ex.) så kan jag inte låta bli att fästa mig vid hur enkelt Abrams lyckas göra det för sig. Tidigare har en utomstående regissör i en franchise ofta stått för något negativt, men Abrams gör det möjligt att få folk som inte alls sett charmen med Star Trek att låta sig trollbindas och det är värt mycket i min bok.

Och att få höra kapten Pike säga följande till den unge Kirk: "Your father was captain of a starship for twelve minutes. He saved 800 lives, including your mothers and yours. I dare you to do better.", så kan jag inte låta bli att få en dos gåshud, speciellt när man sitter på informationen av vad som komma skall.

* * *